Blogg: L’uomo è una locusta

Eugenio Peralta, uno dei fondatori del sito-blog “L’uomo è una locusta".

Ci siamo conosciuti a Social Gusto, la manifestazione che ci ha permesso di esprimere la nostra esperienza nell’evoluzione della comunicazione del cibo in rete. Come con tutti gli altri relatori del gruppo, ho voluto approfondire la sua conoscenza con una mia intervista, eller bättre, con le mie: “En pratstund med… ”

Oggi è il suo turno, vi presento Eugenio Peralta!

Conquistato come me e come molti altri dal fascino dell’enogastronomia, ha maturato un interesse sempre più Jag lever för råvaror och för berättelserna bakom en kulinarisk tradition. För sin webbplats valde han en något definition’ riskabel, “L’uomo è una locusta”, låt oss se varför…

National Geographic definierar gräshoppor som släktingar till gräshoppor, att, aggregerad till en grupp, de bildar täta och glupska svärmar som kan förstöra hela plantager med omfattande skador på jordbruket. Vid den här tiden undrar jag: “Men människan är verkligen en gräshoppa?”

Ordet till Eugenio, en man eller en gräshoppa?!

Jag är säker på att många av mina bekanta skulle svara utan tvekan “en gräshoppa”, men i verkligheten är det omöjligt att ta bort tvivel eftersom de två begreppen sammanfaller: som den grundläggande förutsättningen för vår förening säger, varje människa är naturligtvis benägen att oundvikligen konsumera alla resurser som står till hans förfogande, lämnar bränd jord. Precis som en gräshoppa, bara.

• 'Människan är en gräshoppa', Jag skulle säga en något riskfylld jämförelse…

Jämförelsen har utan tvekan något störande, men när den tillämpas på (bra) bordet kan också ha mycket trevliga konsekvenser. De andra grundande gräshopporna och jag upptäckte av en slump denna gemensamma kallelse att "borsta dukar" under en resa längs Adriatiska kusten, under den avlägsna sommaren 2003, och på något sätt har vi försökt dela den med en mer eller mindre stor publik: först genom att skapa en traditionell statisk webbplats – locuste.org – sedan avvisa det på alla de sätt som föreslås eller införs av reglerna på webben 2.0, från Twitter till Facebook via den oundvikliga bloggen.

• Vad är innehållet på din bloggsida?

Innehållet är restaurangrecensioner, med massor av röster, bedömningar och rankningar av meriter. Aktivitet som onekligen liknar hundratals andra webbplatsers, bloggar och gemenskaper dedikerade till samma ämne, ofta mycket mer respektabelt än oss. Som gräshoppor, dock, i vårt arbete antar vi några särdrag: först och främst en mycket speciell utvärderingsparameter, baserat på "kvantitet", det vill säga på överflöd av portioner. I tider av nouvelle cuisine, Gräshoppor försvarar starkt principen att du ska äta på restauranger, och inte bara att smaka ... utan att försumma de andra grundläggande egenskaperna hos platsen som ska utvärderas: kvaliteten på ingredienserna och beredningarna, service (också avsedd som en inställning och plats), och naturligtvis priset.

• Vad representerar "Människan är en gräshoppa" för dig ?

Webbplats och blogg har alltid varit en hobby för mig, om än ibland dyra när det gäller tid och åtaganden, medan journalistik med tiden har blivit åtminstone delvis mitt jobb: av den anledningen tog jag inte lång tid att kombinera det användbara och det trevliga, försöker så mycket som möjligt att berika våra webbutrymmen med originalintervjuer, reflektioner över de mest intressanta idéerna som sektorn erbjuder, reportage från de viktigaste mat- och vinhändelserna, från Vinitaly till Salone del Gusto. Tillvägagångssättet, hur som helst, den lättsamma och goliardiska början har förblivit till stor del: för att inse detta, ta bara del i en av våra sammankomster på Crotto da Gusto, verklig lokal-totem för föreningen.

• Dina recensioner har aldrig följts upp?

Vi har fått många kritiker, några hotfulla mejl och ett par rättegångsmeddelanden (konstigt aldrig materialiserat!) av restauratörer som inte är nöjda med vårt arbete. Tyvärr består världen inte bara av trestjärniga kök och även där något inte fungerar, enligt vår åsikt, det är fallet att prata om det, i en logik av service gentemot läsaren. Ofta, tillsammans med många andra "amatörbloggar", vi har anklagats för amatörism: även i detta fall, dock, Jag känner för att hävda vår rätt att utforska, informera och uttrycka våra åsikter, hur okvalificerade de än kan verka.

• Eugenio, kan du berätta för mig om, trots engagemang och kritik, du känner dig nöjd?

Det Cinzia, denna passion av mig har gjort det möjligt för mig att träffa nya människor och nya inspirationskällor. Utopia är att förvandla allt detta till en del av mitt arbete, drömmen är att erbjuda intressanta idéer och användbar information till dem som behöver det. Kortsiktig strävan, istället, det är mer blygsamt: Jag skulle vilja att folk litar på sidorna på vår webbplats och slutar ringa mig i telefon när de behöver en restaurang ...

“Le civiltà maggiori furono dettate da popoli che ebbero le cure più grandi nell’arte e nella scienza dell’alimento… “ da “La Cucina Italiana” N. 1 – ANNO I – 15 December 1929

Come dice il mio caro amico Giorgio Ferrari: "Italienarna är summan av erfarenheter i historia. Se si perdono si ritorna ad essere il volgo confuso che voce non ha. Köket blir dålig att rikedom, vin av bönderna som blir DOC."

Una citazione che condivido pienamente, essendo un’appassionata di storia convinta che, per andare avanti un passo indietro va fatto. Parlo di recupero di tradizioni, di cucina povera ma ricca di storia, parlo di semplicità…

E’ un momento difficile per molti, gli ingranaggi della nostra economia stanno subendo un rallentamento generale. Dobbiamo unire, ma soprattutto dobbiamo unirci. Abbiamo bisogno di persone in cui credere, persone con vera passione per il territorio, per la sua storia e per la sua gente. Utopia, nej, solo vero amore per il mio paese.

Se ognuno di noi facesse un passo avanti, a modo suo, come può, sono certa finiremmo per incontrarci. Sono una romantica nel senso più lato del termine, e lancio il mio grido, il mio #TamTamxlaTerra, per chi crede come me, che il futuro lo abbiamo sotto i piedi…

Förlåt mitt utbrott, ma non posso far diversamente. Ogni volta che ne ho l’occasione, a modo mio, allegramente, con i miei cappelli vistosi, con i miei sorrisi, con il mio fiume di parole, professo la mia fede per la terra.

Mi si è presentata l’occasione a Social Gusto, la manifestazione coordinata dalla gentile Silvia Giovannini, svoltasi nei magnifici Giardini Estensi di Varese.

Protagonista la Cucina Italiana di qualità avvicinata alla gente, men inte enbart. La parte riservata all’offerta culturale ha permesso a giornalisti e blogger, di esporre le loro esperienze e il loro pensiero, nell’evoluzione della comunicazione in tema di enogastronomia.

Ho avuto il piacere di essere al tavolo con:

• Anna Prandoni, Direttore de La Cucina Italiana, la più importante rivista di cucina in Italia nata nel 1929

• Laura Pantaleo Lucchetti, foodblogger che come me collabora con il Cavolo Verde, settimanale on line di food&vin

• Rosy Slaget, giornalista esperta di social media e “food blogger mancata”

• Samanta Abalush Cornaviera, massaia 2.0

• Eugenio Peralta, foodblogger ideatore del blog L’uomo è una Locusta

• Jenny Maggioni, blogger

Persone semplici che ho avuto modo di apprezzare, spinte dalla passione per il cibo e per il recupero delle tradizioni, ma con un occhio attento alla rete e alle sue grandi potenzialità per la promozione del territorio e delle sue produzioni.

Nel mio intervento ho raccontato come, ormai quasi tre anni fa, ho iniziato questa mia avventura che ora mi sta letteralmente travolgendo, ma che mi piace tanto. Non faccio un mistero sul cambiamento che la mia vita ha avuto improvvisamente. Dopo uno smarrimento iniziale mi sono rialzata reinvestendo nelle passioni di sempre, la terra, l’agricoltura, vin, e la storia delle persone.  Da ragazzina sono cresciuta tra le vigne nelle campagne trevigiane… la terra lascia il segno, i tid, e nelle anime.

Creai un gruppo su Facebook, Le Vigne-stöd. Condividevo link legati alle tradizioni, ai dialetti, al cibo, e al vino. Qualcuno notò questa donna rumorosa. Un giorno mi venne suggerito di leggere un’intervista fatta ad una vignaiola di Aosta. Mi emozionai così tanto che mi recai sul posto per conoscerla. Quando ho saputo che non aveva i mezzi per l’etichetta a retro della sua bottiglia di vino, ho voluto raccontare la storia di quella vigna.

Dopo averla stampata gliela portai, perché volevo che la donasse insieme alla vendita del suo vino. Qualcuno l’ha letta, e mi ha chiesto di scrivere. La mia storia ora continua qui sul blog e su Cavolo Verde, anche se ho un sogno, quello di vivere in campagna e lavorare nell’agricoltura. Tra me e me dico spesso: “Cynthia, piedi per terra, e ricordati perché hai iniziato.” Sto imparando e continuerò a farlo, perché in fondo non si finisce mai…

Tra le mie tanti passioni c’è anche quella della comunicazione digitale. Twitto, fotograf, lancio sui social… una vera peste! 😉 Metto in rete tutto quello in cui credo e che mi piace, per condividere i miei momenti di felicità, convinta dell’importanza della comunicazione enogastronomica e del territorio attraverso il web.

Di una cosa però sono fermamente convinta,  i social che abbiamo l’opportunità di utilizzare devono unire, e non sostituire la conoscenza diretta, esperienza indispensabile per conoscere le realtà, e i loro prodotti. Non fermatevi alle vetrine…