Sono un’appassionata di storia, lo så, l’ho già detto altre volte… Bè, sono anche appassionata di dimore storiche, e qui direte: “Hai già detto pure quello!” E vi ho detto che adoro le spade? Urca, ora me la sto proprio cercando, visto che ho detto più volte anche questo! Bra, appurato che sono ripetitiva quando mi piace qualcosa (è la verità!), vi dico solo che, sapendo che nell’Azienda Agricola Vercesi del Castellazzo avrei trovato “storia, una dimora gentilizia dell’800, e pure spade antiche”, chi mi fermava dall’andarci!

L 'Azienda Agricola Vercesi del Castellazzo è condotta dall’amico Gian Maria Vercesi insieme al fratello Marco a Montù Beccaria (PV). Om 20 ettari vitati a Croatina, Barbera, Pinot Nero, Ughetta e Cabernet Sauvignon. La loro storia ha origini lontane. Gian Maria mi ha raccontato che la sua famiglia è proprietaria di questi terreni fin dal 1600. Fu però il padre nel 1961 a dare impulso all’azienda vinificando le uve fino allora solo coltivate.

Conobbi Gian Maria in occasione di una serata di degustazione che avevo organizzato circa un anno fa in Oltrepò Pavese, terra bellissima, che stavo incominciando a scoprire. Perché mai mi chiederete organizzare una serata in un territorio che non conoscevo? Vänner, durante i miei “tour Vinosi”, come li chiamo io, sentivo spesso maltrattarla, eller bättre, sentivo spesso una certa criticità delle persone del settore verso i loro vini, e soprattutto verso la mancanza di coesione dei produttori nel promuoversi. In un certo senso non si può dire che le cose non stiano proprio così, ma forse qualcosa sta cambiando. Som jag brukar säga, andare avanti da soli non porta a nulla. Fare “Systemet”, questa è la chiave giusta per aprire la porta che conduce alla reale promozione di un territorio.

Organizzare quella serata mi costò non poca energia, soprattutto per le diffidenze che mi trovai ad affrontare… Per settimane andai su e giù da Milano a Pavia per parlare con i produttori, per far capire loro che il mio intento era sincero. Guidata dal caro Mario Maffi e supportata dall’Azienda Agricola dei Doria di Montalto che ci hanno accolto, la serata finalmente si svolse. Men vi tror, “una cantina dell’Oltrepò, Jag Doria di Montalto, che promuoveva altre cantine del territorio”. Quando raccontavo di questo mio progetto molti mi davano dell’illusa sognatrice! Mi dicevano: “Figurati se un produttore accoglie a casa sua altri produttori in un momento così difficile!” Bene, io ci sono riuscita, forse perché ho la testa dura dei mantovani, o forse più semplicemente perché chi la dura la vince! So solo che in Terra d’Oltrepò, questa cosa è successa…

E ora appena posso, torno in queste colline a chiacchierare con loro, con gli amici vignaioli conosciuti così…

• Gian Maria, mi racconti cosa trasmetti del “tuo credo”, nel tuo vino ?

Cerco di trasmettere la forza del terroir evitando interventi pesanti in cantina, sull’uva, sui mosti, e sui vini che ne derivano. Cerco di toccarli il meno possibile proprio per mantenere tutto il loro patrimonio derivante dalla terra su cui vivono.

• Non è un momento facile per nessun settore produttivo Italiano. Da esperto del territorio quale sei, mi puoi dire come si sta vivendo la viticoltura in Oltrepò Pavese? Ma soprattutto, quali sono le maggiori difficoltà attuali di voi viticoltori?

Le difficoltà sono quelle di sempre, tyvärr. Scarso rapporto tra colleghi ma, framför allt, la quantità di vino di qualità che scompare in rapporto all’altro vino, quello taroccato, mistificato, violentato per farne un prodotto da prezzo che invade gli scaffali della grande distribuzione e che comunica al mercato quel tipo di qualità. Da qui ha origine il detto che il vino dell’Oltrepò Pavese è mediocre. Altro problema è che “non c’è mai tempo” e molto, tocca delegarlo agli altri…

• Come produttore hai consigli o suggerimenti da dare ai giornalisti e ai blogger sulla comunicazione del mondo del vino?

Solo un consiglio: non fermarsi alle apparenze (dell’Oltrepò), approfondire senza farsi influenzare dalle mode. Ricercare, scoprire…

• Per far capire a chi legge come ti ho conosciuto, ho raccontando della serata di degustazione che organizzai ormai un anno fa. Ho menzionato alcune parole come “diffidenza” o come “fare sistema". La volontà di un cambiamento è forte in molti. Ne è testimonianza la libera Associazione di Produttori “InOtre” di cui sei membro e promotore. Jag vill prata?

InOLTRE è nata nel 2002, partendo dall’idea di partecipare al Vinitaly con un folto gruppo che non si appoggiasse alle solite collettive istituzionali.

Siamo una decina di produttori con un duplice fine: “Primo, partecipare a fiere ed eventi per far conoscere un cospicuo numero di etichette di qualità, e fare economie di scala. För det andra, quello di degustarci, e degustare gli altri.

Abbiamo avuto alti e bassi legati spesso al tempo disponibile. Nu, dock, stiamo ripartendo con eventi e degustazioni. Ne abbiamo una in cantiere di una grande annata passata interpretata da noi dieci, ed un’altra un po’ più complicata, che è ancora in embrione.

A Pavia i nostri vini sono in vendita in esclusiva nel Borgo, in una vineria che si chiama InOLTRE, e nel bar dell’area di servizio VEGA di Stradella. Inoltre forniamo il vino dell’Oltrepò, anche ad una bottega gastronomica vetrina delle piccole produzioni del territorio, il GOODURIA, nella centralissima piazza Duomo di Voghera. För att vara tydlig, InOLTRE 80%, resto d’Italia 20%.

Noi crediamo molto nella divulgazione dei nostri marchi sul territorio provinciale, e questa è cosa molto più realizzabile quando si lavora in squadra…

Nyligen fick jag frågan vilken karaktär jag skulle vilja träffa. Det finns många, men framför allt vill jag veta en vinmakare, Linne Maga, far till Barbacarlo, rött vin som produceras i bergen nära Broni, Oltrepò Pavese.

En man som bor i freds, i tystnad, och i minnen av vänner som inte längre är, en man som kunde lyssna i timmar. Jo jag träffade honom, Jag lyssnade på, och jag har hört ...

Jag kallade honom en dag när jag var nästan i behov av en tröst, hade krossat en dröm. På telefon, kände han genast, lyssnade en kort stund och berättade min utlopp: "Cynthia, är en hård kamp, aldrig sluta ... saker måste sägas". Och så gjorde jag, och så jag kommer ...

Vi gjorde arrangemang för att träffas på en söndag eftermiddag från dem på kort. Jag bodde förväntningarna på de dagar som separerade mig från sin kunskap med ängsliga känslor… Jag träffade en legend, ett historiskt minne.

Vid min ankomst såg jag en enkel skylt som påminde mig om affärerna från förr. Förutom en öppen dörr blygt drivit mig att gå in i en innergård. Mina ögon vidgades, scenariot verkade nästan en representation av ett fotografi av 50-talet. Gamla redskap, bric, trädgrenar hänger vinstockar, och helt plötsligt han. Jag träffade honom nästan att veta.

Och "väl känt att jag älskar allt som har en historia, och kanske för att, trots Lino uppmanade mig att gå, Jag behölls av atmosfären. Jag försökte räkna ut vad jag såg, sånt tecken på att läsa “Cameliomagus”. Lino förklarade för mig att det var det gamla namnet Broni, platser dell'Oltrepò Pavese. Vi gick vilse i samtal för en halvtimme, sedan, Missnöjd med de svar jag fått, Jag gick med på att skriva in.

Jag var ganska mycket omgiven av historia. Överallt var hans skrifter, men inte på duk eller pergament, bara på ark som stöds här och där, böcker och flaskor, såsom spridda tankar.

Jag började läsa dem ... Jag älskar poesi av enkla män. Att se mig så lockade berättade: "Cynthia, Jag är inte en poet". Jag säger ja, lui lo è!

När jag bekräftade när, såg mitt intresse, öppnade ett gammalt skåp och tog Skriva in 2011, "The Winemaker". Grannar i atmosfären drömmande läste det för mig. Fräckt frågade honom en kopia. Han tittade på mig förbryllad, Jag log, och var tvungen att ge upp. Jag har i handen nu när jag skriver ...

Vi gick på i hallen för återförsäljning. Ett stort träbord, en antik ljuskrona i smide, gamla foton, och dikter skrivna någonstans ... Jag tittade, Jag läste och undrade. Kämpade en hel del att göra mig sitta. Han tog en flaska, rutan, två skivor av salami, och vi började berätta. Jag var så glad och upprymd att helt plötsligt jag blev rörd.

Han berättade för mig om hans strider, hans tragedier, och dess vedergällning. Jag känner igen mig själv i honom mycket, combative alltid, ibland lindas, men stolt beslutade att gå på väg… Mi dessa: "Cynthia, Kan fermarsi, aldrig ge upp !"

Han beskrev den kamp under de långa åren i domstol, Förmiddag Ventidue, mellan officiella dokument och advokater för att säkra rätten till exklusivitet om namnet på hans vin.

Från 1983 i själva verket, Jag skulle sätta det vin som produceras på Val, Hill Barbacarlo vars namn är registrerat i fastighets kartan över staden Broni, är för exklusiv användning av Lino Maga. På den här kullen mark och ogenomträngliga tufoso, växa vinrankorna Croatina, Uva Rara och Vespolina (även kallad Ughetta). Handboken och frånvaron av herbicider och kemiska produkter, säkerställa naturligheten hos produkten.

Mitt besök fortsatte i källare inte långt. Jag blev glatt hälsade av sin son Joseph, uppriktig och sympatisk som Lino. Ma la vera överraskning fu, som inte bara han hälsade mig! Jag var omgiven av kor, hästar, un Asino, gäss av Capitol, jakthundar, hönor ... väl, en riktig gård! Jag började ta bilder här och försöker köra efter en kanin, framgår att för en gång var jag utan klackar! Jag var tvungen att ge ... han vann loppet!

Vi tillbringade en hel eftermiddag tillsammans med känslor, av minnen, Poesi, natur… en eftermiddag diVino!

Min vin inte följer reglerna för marknaden men de av tid och erfarenhet, är druvsaft av jorden, den plats som födde, för människor som fortfarande älskar smaken av jorden ...

Linne Maga